Man skriver och man skriver.
Men svaren är ändå få.
Man känner sig så dyster och bortglömd.
Så liten ibland med.
Jag är en liten tjej. Men att säga om mitt hjärta är stort eller lika liten som jag, det kan jag inte.
För det vet jag inte. Jag har aldrig sett mitt hjärta.
Ibland tror jag den är liten. All kärlek jag har. All kärlek jag känner.
Det får inte riktigt plats, för ibland värker det lite, kanske för att det är överfullt?
Min Arvid är så långt bort.
Min Arvid har mycket att stå i.
Många människor att lära känna och komma ihåg.
Min Arvid har fullt upp i skolan.
Och ett stort och vackert land att hinna se.
Och min Arvid tycker om att vara där han är. Och jag är glad för att han verkar ha det bra.
Det är jag.
Men.
Min Arvid. Som jag inte kan beröra fysiskt.
Det är jobbigt för mina små händer och min slanka lilla kropp.
Som vill ta på och känna sig nära honom.
Mina små läppar som nästan torkar ut av att inte få kyssa hans. Som vill kyssa hela han
Det går inte just nu.
Jag får klara mig själv.
Min Arvid, som kanske inte längtar hem så mycket nu, är nog ändå den finaste Arvid som finns.
Men det är jobbigt, att inte få vara fysisk med någon man är kär i.
Men snart igen.
Sommaren kommer ha mycket att erbjuda.
Jag är kär.
Och snart så kommer Arvid hem igen.
