Kulturen i mig. Musikälskaren i mig.

Jag är jävligt kulturintresserad. Håller på med dans, har gått teater, läst filmvetenskap och litteraturvetenskap på universitet och älskar, verkligen älskar att läsa en riktigt bra bok. Museeum är riktigt romantiskt på nåt sätt tycker jag.. Nu är ju kultur mer än bara det ovannämnda men kanske är det de sakerna man främst tänker på när man hör ordet.. Jag lever i stort sett för böcker, musik, film, dans.. Ja, allt det där som är svårt att leva på, men som egentligen är det enda man skulle vilja överleva på..Men..det som detta inlägg handlar om - Musik... 


Musik är ganska svårt att definiera vad det betyder. Hur ska man sticka ut, hur ska man övertyga världen om att man är en som älskar musik lite mer än alla andra, om man är en sådan som inte utövar det själv utan bara lyssnar på det? Alla älskar ju musik på sitt eget sätt. Sen finns det de, som verkligen brinner för det, som är öppen för nästan alla sorters genrer och inte tillhör något speciellt fack, som letar musik hela dagarna, som försöker förstå musiken så som man försöker förstå en komplicerad konstfilm ibland. De som njuter av musik på ett sätt som faktiskt många inte gör, som tar en riktigt bra konsert på största möjliga allvar (och inte står full och odräglig och sedan dagen efter inte kommer ihåg så mycket av själva konserten). Lite som en filmfantast gör när denne ska se en länge väntad film på bio, tar det på stort allvar. Som känner musiken i sin själ när den spelas. Jag skulle kunna fortsätta. Allt för att övertyga dig om att jag kan musik, att jag älskar musik på ett sätt som jag tror att jag har gemensamt med bara några stycken i världen, utöver de som faktiskt jobbar med eller utövar musik. 


Det här med dålig eller bra musik. Jag hatar orden bra eller dålig. Alla har sitt sätt att uttrycka sig. Men..fan ibland så kan jag inte låta bli rynka på näsan åt tex schlager och techno/trance eller sådan musik som hamnar på "Absolut dance 2001". Alltså ganska mainstream eller kommersiell musik som egentligen inte ens handlar om musiken, utan bara har den som hjälp för att synas. Nu finns det ju förvisso mycket kommersiell musik som är bra, men ibland är ändå min åsikt att det som inte spelas så mycket på mtv eller radio är den bättre musiken. Så kallad underground eller alternativ musik, helt enkelt icke kommersiell musik. Men jag tänker inte klanka ner på någon som gillar tex Rihanna eller Lady Gaga. Om man tycker det är bra musik så får man tycka det :)

En annan åsikt är att den kommersiella musik som faktiskt är bra tillhör den äldre generationen. Eller så här: Det gjordes BÄTTRE kommersiell musik mellan 40-talet och 90-talet tycker jag. T.o.m musiken från eurovision var helt okej, det första 30 åren lät ialla fall inte musiken likadan år efter år. Men detta har ju som sagt blivit allt sämre med åren. Mycket sämre skulle jag vilja påstå. MTV, radio och sådant fungerade ju på ett helt annat sätt då. Jag menar, Pink Floyd, Beatles, David Bowie, Frank Zappa, Genesis (alla de stora rockgenerationerna) var ju faktiskt mer eller mindre kommersiella på sin tid. Men det är ju BRA musik. RIKTIG musik. Musik som man hör att här är en som faktiskt kan musik på riktigt. Som vet hur man skriver en bra text, som vet hur man skapar en riktigt bra melodi, som vet hur man leker med ljud, någon som tagit sig lång tid med EN ENDA låt, som vet varför andra människor kommer att förundras av det de gör. 


Här har det liksom hänt nåt, under 2000-talet. Skulle jag se en hel dag på mtv eller nån annan slags musikkanal (eller är ens mtv en musikkanal längre?) så vet jag faktiskt inte hur många låtar som kommer visas som kan mätas med tex nirvana, Foo fighters, Genesis, Kate Bush, Sam Cook, Guns n Roses m.fl.som var jävligt stora på sin tid och som då spelades på bland annat mtv. Jag har liksom lite svårt att jämföra alla dagens hiphoppare (Jay Z, 50 cent och de där), Rihanna, Britney, Lady Gaga, Katy Perry med den äldre generationens rockikoner och soulstjärnor. Förlåt, men det går inte riktigt. Där klämmer väl skon lite när det gäller musik.

Musik - alltså vem skulle kunna leva utan det? Ibland har jag en tendens att se ner på människor som inte förstår musik, eller som inte ens kan intressera sig för det på det sätt som jag gör. En sjukt fin människa skickade för inte så länge sedan en låt med Black Sabbath (videon nedanför och lite anledningen till varför denna text kom till) som jag totalt missat under de år jag lyssnat på dem. VARFÖR? Hur kunde jag?! Denna personen sa: "Låten handlar om en kvinna och en man som håller om varandra och flyger tillsammans genom rymden". Bara det - så jävla fint. Jag älskar när en annan människa delar med sig av sådant. Jag lyssnade och blev kär, inte bara i text-innehållet utan också i melodin, rösten och hur de komponerat det hela, m.m.. Jag kunde inte sluta lyssna och tänkte, här har vi ett band som har och kan leverera och skapa. Jag kan känna. bara genom att lyssna på låten, att musik betyder lika mycket för denna grupp som musiken betyder för mig. Och det är ju lite vad musik handlar om också, att skapa något som man inte kan sluta lyssna på. 

Åh vad jag har babblat. Det finns egentligen mycket mer att säga, men det tar vi en annan gång. En annan gång som kanske handlar om att killar ibland tror att de vet mer om musik eller har bättre musiksmak än en tjej - vad är det för nåt liksom? Eller att jag hyllar de stora banden, de små banden, de stora artisterna, de små lokala artisterna som kämpar för att musiken ska leva med oss för alltid. Eller hur man använder musiken för att minnas vissa stunder. Eller varför inte om hur musik kan väcka kärlek mellan två varelser. ELLER! Utländsk musik som inte är på engelska och dess betydelse för mig. Ska sluta nu. Adjö vänner.