Vardagspoesi: Photos or poetry by me

Visar inlägg med etikett Photos or poetry by me. Visa alla inlägg

Skogen och Jag

Jag skulle vilja skriva att jag längtar efter att få ta på dig.

Jag skulle vilja skriva att jag så himla gärna vill låta min tungspets glida uppför din ryggrad.

Att jag är i total harmoni när du kysser mig.

A passionate feeling. A passionate meeting. A passionate lover. 

I'm longing for a soul filled with music and freedom. 

Filled with love and a creative ability.

A soul to blow my mind away.

A hand in mine, 

as we walk away 

from the society. 

As we travel the universe

A purple blaze
Of sapphire haze in orbital ways.

(Even though this is a picture of my friend Calle, this picture is specially made for a magic person; Jimmy Karlsson)).

Jag behöver någon som tar på mig
långsamt och mjukt.
Jag behöver någon som länge drar sina fingrar
längs min avklädda ryggrad och säger; "Ge mig dig, för du gör mig galen"
Jag vill ha någon om det så bara är för en natt som leker med ord i mina öron.
Jag vill ha någon blåser kall luft på mig så att jag ryser jättehårt och min rumpa lyfter sig lite.

Jag vill att du ska hämta mig och fara iväg med mig till en tyst plats
där ingen kan höra oss,
så att vi kan skrika hur högt vi vill
när lusten tar över för mycket, därför att det sexet vi har är det bästa vi haft.

Och han tittar på henne med en djurisk blick och tänker samtidigt på hur mycket han vill ha henne och hennes kropp, för han vet att aldrig någonsin sett en sådan vacker flicka i hela sitt liv
och sedan vaknar han ur sin lilla dvala och det första han ser på är hennes raka röda långa hår som böljar och blåser i vinden medans hon sitter på hans motorhuv och kramar sina ben intill magen
och tittar rakt fram på det öppna landskapet.

Och hon tittar på honom med djupaste blick och tänker samtidigt på hur han får henne svälla inombords, även om hon inte vill att det ska märkas på utsidan.Och då förstår vi att vi tänker på samma sak och kastar oss i varandras famnar
på en tyst plats, dit vi farit
för att skrika så högt vi vill.

En himla massa saker

Jag lyssnar på musik som får mig att vilja springa fort ute på en stor äng. Eller springa på en oändlig väg som kanske aldrig tar slut, så att jag slipper oroa mig för att jag måste sakta ner.

Jag vill blåsa såpbubblor mot din kropp så att många på en och samma gång flyger omkring sådär fint som de kan göra, runt om dig. Så att du ler och kan få titta på något fint. Så att jag också kan få le och se något fint, som att du ler, här och nu.

Jag vill hoppa från ett moln utan att veta vart jag kommer landa. Att sväva omkring och se ner på allt och alla och beundra det som har skapats för miljontals år sedan. Men jag vet också att jag kommer gråta över det som säkerligen har försvunnit med åren.

Sagan om Eyowyn

Det var en gång, ett magisk träd, sådd och planterad av kärleksgudinnan Noemi. Det var det vackraste trädet på hela jorden och alla som gick dit och rörde vid det fann den sanna kärleken redan dagen efter.

Pff, den finns ju inte, tänker du…

Men jo, för länge länge sedan, på den tiden då människan fortfarande inte gjorde annat än att älska och ta hand om det som gudar och gudinnor planterat åt dom, så grodde den överallt, tack vare naturens alla magiska ting, som ännu inte blivit utrotade. Det var då människan gick naken runt och inte skämdes över sig själv, då sexistiska tankar och uttryck ännu inte funnit sig till rätta, då våldtäkter aldrig skedde, när ingen visste vad pornografi var för nåt, ty allt det skulle komma långt långt senare i våran tid. Det fanns så mycket kärlek, ja du anar inte.

Under denna tid fanns en prinsessa på jorden som härskade i ett land som kallades Minouri. Hon var till hälften människa, till hälften alv. Hon var en stark och fager kvinna och hennes namn var Eyowyn. Hon föddes under kärleksträdet och det var hon som höll det vid liv för det var hennes uppgift given av Noemi och så länge trädet mådde bra så skulle hon härska och alla människor skulle älska henne och så länge människor älskade så skulle jorden gro och gro och gro och nya växter med det allra underbaraste syret skulle komma till, gång på gång på gång. Eyowyn var inte bara vacker, hon var också en generös och omtänksam själ som aldrig kunde göra ens en fluga förnär. För henne var allt på jorden lika mycket värt - växter, stenar, vatten, djur, människor, ja allt du kan tänka dig som finns på denna planet. Allting var i harmoni. Alla varelser på denna jord behandlade varandra med respekt.

Sorgligt nog så skulle hennes skönhet till slut bli hennes fall, ty med tiden löpte människan allt mer amok och Moder Natur revs sakta ner, av förgiftade hjärtan och svartsjuka som var en oförklarlig sjukdom på den tiden. Ingen vet hur detta hat växte fram. Människan blev girig och blev till slut aldrig nöjd. Trädet utnyttjades och till slut ville den inte längre uppfylla människans inre önskan om evig kärlek. Eyowyns slott attackerades, hon flydde förgäves långa vägar till sitt träd och kramade sig fast och bad om förlåtelse över att hon inte kunde göra något. Men människorna kom och slet loss henne, med mycket kraft, ty hon var väldigt stark och höll sig fast, men till slut fick de loss henne och trädet klyvdes i två halvor. Eyowyn skrek av smärta och hon grät av smärta. Hon sträckte ut sina armar mot trädet och skrek, samtidigt som hon släpades bort och till slut såg hon inte trädet mer. Hon togs till fånga och låstes in en grotta bakom ett tjockt och grönt vattenfall. Fastkedjad och slagen, blev Eyowyn svag och trädet kände sorg och började sakta vissna och tills slut dog båda två och glömdes bort med tiden.

Himlens härskare grät och visste inte den rätta vägen ut, ty de var för vilsna i sina hjärtan. De som alltid hade ett svar stod nu bedrövade i mörker och sorg. Det sägs att Eyowyns tårar trängde in i marken och begravdes under hennes älskade träd som fortfarande står i två halvor. Och bara den som tror lika mycket på den kärlek som naturen har att ge, bara den kan finna tårarna och ställa allt till rätta.

Men tiden gick, många 1000 år och ingen lyckades på något sätt. Jorden sattes i lågor och den brinner än idag. Människan vet varken ut eller in, ingen vet hur allt började, ty Eyowyns öde är bara en skröna nu.

Men någonstans djupt inne i en djungel, som ingen hittills funnit än föddes en flicka under en buske av guld. Hennes hy var gyllene brun och hennes hår var mörkt som kol. En ättling till Eyowyn placerad av en okänd gudinna.

Här är jag nu, och jag ska försöka ställa allt till rätta och jag ska få Eyowyn att vakna och härska ännu en gång.

I hope The Miracle of Love,
will take away your pain.

Till en prins.

Välj låten Mogwai – Auto Rock att ha i bakgrunden när du läser. Klicka på denna text (klicka upp i ny flik).

Hey Joe, jag står nära dig och håller om din midja. Jag har sparat ut till långt hår för din skull och jag har knutit en rosett kring min handled och en i mitt hår. Jag böjer mig bakåt i slowmotion och mitt högra knä böjs uppåt mot din kropp. Du håller om mig och jag blottar min hals för dig. Din ena hand för du långsamt uppför min kropp, från min mage, över bröstet och slutligen stannar du vid halsen. Du böjer dig neråt och kysser min hals och jag drar djup en suck. Jag ställer mig långsamt uppåt igen, ser på dig, släpper taget och flyttar mig från dig baklänges. Du följer efter och stänger in mig mot väggen och jag ler det vackraste jag kan.

Här står vi, i en vindsvåning där solen endast når in genom ett runt litet fönster.
Dina händer om mina kinder, en konstgjord vind runt om oss, min klänning fladdrar, mitt hår flyger och vi lyfter.
Här flyger vi, i en vindsvåning där det inte finns någon dörr. Men för mig är detta ett slott.
Vi flyter som om vi vore under vatten, dina händer om mina och kläder som sakta åker av, snart landar vi och golvet har blivit gräs.

Hey Joe, jag skälver, du är så vacker, vart ska jag ta vägen? "If I had the chance I'd never let you go". Vart ska vi? Vart för du mig, jag följer dig vart som helst. Hey Joe, ta dig med mig, jag vill inte stanna här ensam. Slottet skakar, det rasar, vi faller, jag skriker och jag gråter. Hey Joe vart tog du vägen?

En elefant av guld väcker mig på marken som är dammig, den lyfter upp mig och vecklar ut sina vingar och tar mig till rymden. Där är Mars och där är Jupiter och där är Merkurius. Hela rymden lyser och jag vet att detta skulle kunna vara det vackraste du sett. En gång drömde jag om det som fanns mellan oss. I drömmen var det som en tunn hinna, genomskinlig, i rosa färg som fladdrade mellan oss. Som en rosa dimma. Som håller ihop allt som finns och allt som sker mellan oss. Den flyter omkring mellan våra sinnen och våra själar och våra kroppar.

Här flyger jag, på en elefant i rymden, där stjärnor verkligen liknar diamanter och rubiner.
Jag saknar dig, vart är du? Hey Joe, allt skulle vara så mycket vackrare om du var här med mig, vart är du? Ett ljus bländar mig och jag ser inte vart jag är.

Här står jag nu, jag har vaknat upp, i en vindsvåning som liknar ett slott och du ligger här bredvid.
Jag tänker i tystnaden och insåg att när vi älskar så flyger jag till rymden och jag förlorar mig själv till en värld som inte är som verkligheten. Hey Joe, jag ler mot dig, du betyder allt för mig.